Blogg/Dagbok

Blogg
Onsdagen 19 september

Onsdagen 19 september

Så är vi åter hemma efter att ha varit på resande fot mer eller mindre sen i början av augusti, men mer om det längre ner i bloggen.

Först vill jag skriva om den negativa utvecklingen i rasen och då först och främst aveln. Den senaste tiden har jag noterat en mycket tråkigt utveckling bland en del uppfödare inom rasen och sättet att avla på. Jag vill påpeka att vi alla uppfödare förr eller senare får någon kull som vi helst vill ha ogjord, men i de flesta fallen (vill jag tro) är det inte parningar man medvetet har gjort något dumt i, utan man har trott på parningen och att det ska bli en kull med friska valpar som ska utvecklas fint på alla sätt.

I rasen har vi nu haft en parning där tiken tyvärr inte har fått bli vuxen innan man sätter den i avel, man har tydligen så bråttom att få valpar att de paras strax efter att tiken blivit 18 månader gammal, längre kunde man tydligen inte vänta. SKK har som nedre gräns satt 18 månader som när man får para en tik, och det gäller på allt från små raser till stora tunga som utvecklas sakta. Sen finns RAS (Rasspecifika avelsstrategier) i varje ras som ska ledsaga oss uppfödare på rätt bana vad gäller just den rasen vi föder upp. I vårt RAS finns en rekommendation på 24 månader (2 år). Alla tikar kommer att ta hand om sina valpar på bästa sätt oavsett om dom får dom vid när de själva inte blivit vuxen eller senare i livet, så är det bara. Men låt tikarna bli mogna och klart utvecklade i både kropp och själ innan de ska bli mammor. Detta är superviktigt och jag har aldrig under mina snart 24 år med rasen haft någon eurasiertik som jag anser har varit mogen för parning när man bara har passerat 18 månader med några veckor. Liten hund behöver kortare tid för att bli vuxen, stor hund behöver betydligt längre tid för att bli mogen och vuxen. Eurasier hamnar någonstans däremellan och 24 månader är nog en ganska bra ålder att minimum hålla sig till när man ska para sin tik för första gången, även om jag tycker att det finns tikar som behöver bli närmare 3 år innan det är dags.

Sen finns det uppfödare som stolt poserar på foto vid parningstillfället med tik, där tiken har munkorg på sig. Vad är det för djävla sätt, ursäkta språket men jag kan inte se någon annan anledning/orsak än att tiken inte har velat vara med om en parning, därför sätter man på en munkorg. Vill inte tiken bli parad så ska man inte tvinga den. Det står klart och tydligt i SKKs grundregler och djurskyddslagen. SKK har tydligen även sagt sitt när det gäller användning av munkorg vid parning. Här är ett utdrag ur SKKs protokoll.

SKK/UKK nr 4 2017
§ 84 Övriga ärenden
UKK har via SKKs kansli fått en förfrågan hur man ser på användandet av munkorg vid parning av hund.
UKK anser att det strider mot SKKs regelverk att använda munkorg på avelsdjur, detta även om bruket skulle vara i förebyggande syfte för att förhindra att hundarna skadar varandra. SKKs Grundregel 2:4 anger ”att till avel endast använda hund som kan fortplanta sig på ett naturligt sätt”. Vidare stipulerar Djurskyddslagen att ”Tvångsparning av tikar får inte förekomma. Med tvångsparning menas att tvinga tiken till parning genom att hålla fast tiken trots att tiken uttrycker obehag eller försöker komma undan.” Det kan enligt UKK inte anses vara en naturlig fortplantning om det är tvunget att använda munkorg på avelsdjuren oavsett anledning.

Tyvärr är ju inte detta det enda. Fick för inte så länge sedan även veta att en parning är gjort mellan två individer där fadern har gett avkomma med EPI och där tikens bror även har EPI. Dessa valpar är nu sålda och flyttat till sina nya ägare. Alltså, hur fan tänkte man här? Jag hoppades in i det sista när jag fick höra detta, att det inte skulle vara sant och hoppas fortfarande, men tyvärr verkar det vara så. EPI är en sjukdom som vi har i rasen, är inte jättevanlig men den förekommer. En sjukdom som inte är helt enkel och många hundar bli avlivade när de får diagnosen. Det fattas ett enzym som bryter ner fettet i maten och kort kan man säga att om hunden inte får medicin och hjälp så svälter den ihjäl.

Tyvärr är risken överhängande stor att någon i denna kombination kommer att bli sjuk i EPI när man gör en sån här parning. Jag hoppas givetvis att så inte ska bli fallet men det kommer väl att visa sig och det känns så djävla onödigt.

Inte nog med detta. En importerad eurasier som inte klarar av att ställas pga. av rädsla och kan inte prisbelönas eller får diskvalificerad pga. rädsla/aggressivitet. Hunden gör BPH (en sorts beskrivning av mentaliteten) men klarar inte detta heller och beskrivaren måste avbryta pga. rädsla. Ska en sån här hund gå i avel bara för att det är en import? Tveksamt! Eller jag skulle hellre säga, nej, det ska den inte. Tyvärr sägs det att denna hund snart ska få bli pappa! Någonstans måste vi lära oss att sortera, vill vi ha eurasier som fungerar på detta sätt? Tror någon uppfödare att valpköparna vill ha en hund som är så rädd att den inte fungerar i samhället?  Börja prioritera och sortera annars kommer utvecklingen inte att gå åt rätt håll i vår ras. Allt man har sparat som uppfödare, köpt in eller importerat kommer inte att att blir bra avelsdjur och där ligger det i vårt ansvar att sortera bort de hundar som inte håller måtten för avel.

Rasen har blivit omåttligt populär de senaste åren och tillgången understiger efterfrågan. När en ras blir så här populär så dyker tyvärr mindre oseriösa aktörer upp, där man inte har så mycket fokus på rasens framtid, utan mer är intresserad av att sälja valpar. Nu inte menat att någon av dessa ovan tillhör den gruppen, men detta har man sett i så många andra raser. Det har till mycket förstört det jobbet som är nedlagt i en ras, så att man har fått lov att "backa bandet" och börja om från början. Ett uppfödarmöte skulle vara på sin plats och det är klubbens styrelses ansvar att ordna. Intresset för det verkar dock vara svalt från klubbens sida.

Nu är det bara att vänta och se, om det blir någon storm, i och med mitt inlägg i bloggen.

Det var det, nu till något trevligare.

I augusti bar det så iväg mot Amsterdam och World Dog Show. Tre utställningar, dels WDS och två andra som var i samband med WDS.
Lea, Tia, Visca och Mondi hade fina placeringar men tyvärr blev det inga titlar. Men vi hade trevliga dagar tillsammans med Gunilla och HP, Leo och Urax. Vi träffade Mondis bror Mogwai som bor i Holland och Qilin som bor i Frankrike, ert kärt återseende.

När vi sen kom hem var vi hemma i drygt 1 vecka innan det bar iväg mot Finland, Estland och Litauen. Första stoppet var en utställning i Riihimäki i Finland. Lea var anmäld och hade även börjat tappa sin päls men den höll sig på plats under utställningen. Hon fick cert, blev Finsk champion, fick även Nordic cert och blev även Nordic champion. Den första eurasier som har erhållit den sistnämnda titeln. Hon slutade även som Bäst i rasen och blev utplockad bland de 7 sista i gruppfinalen men sen var det tack och hej.

Vi blev i Finland ett par dagar innan vi åkte vidare med båt till Estland där vi besökte många fina platser under den vecka som vi var där. Vi hade bara semester, tog det lugnt och njöt av vädret och vackra vyer. Under hela resan hade vi mellan 20-26 grader varmt och regn hade vi ytterst lite av.

Vi åkte vidare mot Lettland och genast blev vägarna av mindre bra kvalité, det var lappa och laga som gällde där. Så var det även på de flesta Europavägar även om det var mycket arbete på gång med både vägar och bostäder. Det är ju ett fattigt land och lönerna är inte höga, samtidigt som priserna ligger på samma nivå som här hemma förutom på bröd, grönsaker, frukt, ägg och sprit. Vi besökte även en familj, Dace och Raimonds som vi lärt känna via mail. Dom är intresserade av eurasier och har även bott i Sverige under ett par år. Så språket var inget problem, vi pratade svenska. Härliga människor och där stannade vi i flera dagar och bara tog det lugnt. Kaiko, deras fina lapphundstik blev väldigt förtjusta i oss och kom ofta in i husbilen hos oss och hälsa på. Vi stod parkerad i deras trädgård så hundarna kunde spring fritt tillsammans med deras två hundar i trädgården. Det var en fröjd att träffa denna familj, deras barn, morföräldrar och djur. Jag tror inte att det var sista gången vi sågs!

Vi besökte Riga, stod parkerade på en bevakad parkering ett dygn till en kostnad av 50 kr. Var hittar man det i en huvudstad på något annat ställe i Europa. En stad med många hemlösa och fattiga människor men samtidigt så städat och fint. Det gick någon på varje gata med en sopkvast i näven och såg till att gatorna var rena och fina. Vi var på Rigas kända marknad, gigantisk men mycket med samma sorts varor där mat var dominerande. Vi handlade lite frukt och grönsaker till en billig slant men var en upplevelse att få se.

Vi hade även anmält till två utställningar i Ventspils. Bara Lea, som nu var naken, lite underull i kragen och byxor var det enda som var kvar och jag hade väl kanske inte så höga förväntningar. Men det blev Bäst i rasen båda dagarna och med strålande kritiker och vi fick vårt cert och därmed Lettisk champion. Inte nog med detta, vår nakenfis lyckades även bli Bäst i gruppen-4 dag två, inte illa för en eurasier utan underull. Bästa Lea, tre championat på denna resa och en fin grupplacering, vad mer kan man önska. Hon gör verkligen alltid sitt bästa och älskar att vara i ringen med matte. Så då har Lea ökat på med FI UCH NORDIC CH & LV CH.

Åter mot Sverige och vi stannade ett par nätter hos sonen, Emma och barnbarnet Mattias. Mattias har nu börjat förskolan, ja tänk vad tiden går fort, farmors lilla älskling!!
 

Sen alla ni som väntar på valp. Ja, inga löp ännu och inget jag heller kan göra något åt. Det är bara att vänta och den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, vet ni!
Jag kommer också att uppdatera hemsidan med bilder/text efterhand som tid och lust finns.

/Marita